Min fru lämnade mig för en annan man

"Min fru lämnade mig för en annan man – och kom tillbaka!"

Mikael Wiehe är känd för sina skarpa politiska texter. Men i höst har vi hört honom sjunga andra artisters schlagerlåtar i TV. Och innan dess överraskade han alla med att ge ut en hel skiva med sina allra mest privata känslor…

Jag var nog inte ensam om att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när jag läste att Mikael Wiehe, 65, skulle vara med i TV4:s tittarsuccé ”Så mycket bättre”.
Hur skulle Wiehes politiska kompromisslöshet fungera i ett sådant sammanhang? Proggfarfar som lekfarbror - har den gamle revolutionären blivit mjukis på gamla dar?
Den ende som inte oroade sig verkar ha varit Mikael Wiehe själv.
- Det var min manager som frågade om jag ville vara med i ett program i TV4 där olika artister sjöng varandras låtar, berättar han.
- Min första motfråga var: ”Vilka andra ska vara med? Jaså Eva Dahlgren, kul! Timbuktu, skitkul! Och Tomas Ledin, fan vad roligt – jag vill gärna vara med!”
- Innan jag blev tillfrågad hade jag aldrig sett programmet, så jag visste inte att vi skulle bo på samma ställe, bara att vi skulle lira varandras låtar och det tyckte jag lät jättekul!
Då Mikael tackade ja hade han heller ingen aning om hur mycket jobb det skulle innebära.
- Vi jobbade från sju på morgonen till två på natten varje dag i tio dar i sträck.
- På TV ser det ut som om vi bara sitter och snackar och har trevligt, men det är en förskönad bild av stenhårt arbete.
När jag träffar Mikael är han ute på turné med sitt gamla legendariska band Hoola Bandoola Band.
Det är 15 år sedan de turnerade ihop senast och sedan dess har två av originalmedlemmarna gått bort. Sångaren Björn Afzelius dog 1999 och pianisten Povel Randén avled 2006.
- Det är 40 år sedan vi gav ut den första plattan med Hoola och det finns fortfarande ingen som spelar Hoola-låtar lika bra som Hoola Bandoola Band – så är det! Fast detta är nog sista chansen för oss att spela ihop, säger Mikael.
Han har förändrats med åren. Mikaels tidigare lätt magistrala stil har fått ge vika för en mjukare framtoning.
Han är öppnare och gladare - helt enkelt en gladare och lyckligare människa. Tillfreds med sig själv.
Den politiska hemvisten ligger fortfarande åt vänster och han har starka åsikter i många frågor. Inte minst om den svenska invandringspolitiken. Kanske för att han själv är invandrare, halvdansk.
Mikaels far Adam var dansk journalist och motståndsman, mamma Estrid var svenska, och Mikael pratar flytande danska.Mor och far var mina förebilder När han var sex år skilde sig hans föräldrar och Mikael och hans mamma flyttade till Sverige.
- Även om steget över Öresund inte var så långt så var jag invandrare när jag kom till Malmö. Dessutom var jag yngst i klassen.
Mikael mobbades av sina klasskompisar och kallades ”dansk skideröv”.
Trots skilsmässan var Mikaels pappa en stor hjälte för den lille pojken.
Min far är definitivt en av mina förebilder, han var en person som kämpade för det han tyckte var rätt. Dessutom var han en jäkel på att hålla middagstal – mitt mål är att bli lika bra!
Under hela uppväxten träffade Mikael sin far regelbundet.
- Vi hade ett i lagen reglerat umgänge – en gång i månaden och 14 dagar på sommaren. Jag minns inte skilsmässan som traumatisk, inte på något sätt.
Mikaels mor Estrid var konstnärligt lagd. Hon läste böcker och spelade piano, ändå hade Mikael och hon svårt att komma överens.
- Det fanns en irritation mellan oss. Mor ville att jag skulle bli generalsekreterare i FN. Där låg ambitionsnivån, och jag skojar inte!
- Men FN-jobbet var inget som lockade mig. Dessutom hade ju redan Dag Hammarsköld haft det jobbet. Det tyckte jag räckte…
Han tystnar.
- Min mor var en hårt arbetande, ensamstående tvåbarnsmor. Hon tog hand om mig och min lillebror Thomas på alla sätt.
Mor är också en av mina förebilder. Hon jobbade häcken av sig för att ta hand om sina barn, men vi hade svårt att komma överens, mor och jag. Hon var precis som jag. Lika envis. Jag älskade henne högt och bjöd henne på middag två gånger i veckan. Men det slutade alltid likadant. Efter en kvart var jag så irriterad på henne att jag var tvungen att gå ut ur köket och gå en runda i lägenheten…
För några år sen var det ytterst nära att Mikael och hans fru Maya, 54, med rötterna i Sydamerika, också hade skilt sig.
Maya åkte hem till Chile för att hälsa på vänner och släktingar. Men det dröjde inte länge förrän hon talade om att hon tänkte stanna kvar i Chile. Hon hade träffat en man där, en man som hon tidigare hade mött på Internet.
Men efter 1,5 år stod hon plötsligt en dag på trottoaren utanför Hemköp när Mikael skulle handla. Skilsmässan ställdes in och blev i stället en skiva, ”Sånger från en inställd skilsmässa”.
Den skivan anses av många som den mest personliga som Mikael skrivit.
- Det var både nödvändigt och oundvikligt för mig att skriva de texterna. Så länge man kan formulera sin egen undergång har man inte riktigt nått botten. Det blev väldigt privat, men bra…

- Först tyckte jag det var för privat, men det var ändå rätt bra… sedan tänkte jag: ”detta kan inte jag skriva, Mikael Wiehe ska skriva politiska låtar!”
- I samma ögonblick jag tänkte den tanken, förstod jag: ”Det här måste jag göra det!” Det var ett sätt att slå mig fri från både min egen bild av mig själv och andras bild av mig.
- När Maya äntligen kom tillbaka fick jag den arbetsro jag inte hade haft under de arton månader som jag hade tagit hand om barnen, hus och hem, plus mig själv – och då upptäckte jag att här fanns en hel platta!
- Min hustru skrev ut alla texterna – det är hon som sköter den biten – så hon var väl informerad och visste vad det handlade om. Men var klok nog att inte säga någonting. Det var nog det bästa hon kunde göra i den situationen…
”Sånger från en inställd skilsmässa” är oerhört självutlämnande. Han skriver om den sorg och skräck och vrede och svartsjuka och det hat som övermannar honom.
- Jag tycker egentligen inte att jag lämnar ut min fru. Det är mig själv jag lämnar ut. Det är synd om mig, jag är sur, jag är arg och jag är ledsen.
- Sina känslor kan man inte styra, det upptäckte jag den hårda vägen. Men Maya gjorde ingenting mot mig, som jag inte gjort själv när jag lämnade mitt tidigare förhållande för henne.
Sina barn har Mikael försökt hålla utanför.
- Det är klart att barn alltid ställs inför olika lojalitetskonflikter, men jag hade hela tiden ett väldigt bra förhållande till dem, och det har jag fortfarande. Det har för övrigt Maya också.
Omedelbart efter ”skilsmässoskivan” gjorde Mikael ”Ta det tillbaka!”, som är en av hans mest politiska skivor, och ett rasande inlägg i den inhemska debatten.
- Politiskt är den nästan lite vulgär, säger Mikael. Det var också något jag ville prova. Båda skivorna är en befrielsehandling för mig. Jag fick en black out på scenenMikael har hunnit fylla 65, men pensionärens lugna tillvara är långt borta.
- Jag förlorade minnet på scenen en gång, det var 2008. Jag fick en blackout, helt enkelt.
- Det var en period då jag jobbade väldigt mycket, samtidigt som mitt äktenskap skulle ros i hamn igen. Och så fick jag ytterligare barnbarn, som jag naturligtvis - ambitiös som jag är, ville försöka vara en ordentlig morfar till.
- Till slut blev det för mycket. Efter den händelsen bestämde jag att jag i fortsättningen skulle jobba lite mindre, men det har väl gått så där, får jag säga…
Mikael försöker leva så sunt han kan och håller kroppen igång med hjälp av promenader och gymnastik. 80 armhävningar varje morgon ingår i de dagliga rutinerna.
Några riktiga laster har han inte längre, säger han.
- Det skulle i så fall vara arbetet. Jag dricker allt mindre, jag röker inte, jag slutade med hasch för många år sen, och jag har aldrig vågat prova några starkare droger, jag kör inte bil för fort, jag äter inte för mycket längre – jag är ganska modest, utom när det gäller arbetet! 4 snabba frågor

Vad äter du helst?
- En god köttbit med stekta kantareller tycker jag mycket om.
Och vad dricker du till det?
- Det senaste året har jag fastnat för Gestos, för 85 spänn. Det är ett rätt kraftigt rödvin
från Argentina. Jättegott!
Gråter du ofta?
- Aldrig. Utom när min fru gick ifrån mig, för några år sedan. Då grät jag två gånger om dagen.
Nämn en talang som du gärna skulle ha velat ha?
- Jag önskar att jag kunde spela trumpet. Ibland drömmer jag om att jag kan det – och då blir jag väldigt glad!
Mikael Wiehe
Yrke: artist, låtskrivare, översättare
Ålder: 65
Familj: hustrun Maya, fem döttrar och fem barnbarn
Bor: i lägenhet i Malmö
Bakgrund: Började spela 20-tals-jazz som 17-årig saxofonist. Bildade Hoola Bandoola Band 1970. Har genom åren gjort över 300 egna texter och hör till våra främsta visartister och översättare, av bl a Bob Dylan och Leonard Cohen.
Aktuell: som deltagare i TV4:s ”Så mycket bättre”, med 16 CD-boxen och boken ”Aldrig bli som ni” (Ordfront/Warner) och samlingsskiva som kommer i höst.

Christer Olsson, Året Runt, nr 50 2011